Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.  Related Paintings of georg von rosen :. | The Explorer A.E. Nordenskiold | The Explorer A.E. Nordenskiold | The Prodigal Son | The Entry of Sten Sture the Elder into Stockholm | klassisk |
Related Artists:
Dennis Miller Bunker
1861-1890 Dennis Miller Bunker Gallery The paintings of Bunker's early maturity in New York (ca. 1880-82) were often marine subjects, featuring a series of beached boats, painted on Long Island. In these he followed the standard academic practice of first painting loose, preparatory sketches (Beached, ca. 1881-2) prior to more conventionally finished exhibition pieces. The early portraits (Portrait of Walter Griffin, 1881, Portland Museum of Art) also evidence rigorous craftsmanship. While studying in Paris, Bunker's summer excursions to the countryside resulted in another series, this time of scenes of Larmor, a town in Brittany. The focus of these compositions, be it church spire (Brittany Town Morning, Larmor, 1884, Terra Foundation for American Art), cemetery cross, or a lone tree (Tree, 1884-5, private collection), was invariably that of a richly painted, dark graphic shape against a bright sky. Nevertheless, the pictures are characterized by soft atmospheric effects and tonal subtlety. No less subtle are the landscapes Bunker painted after returning to America; paintings done in South Woodstock, Connecticut (Pines Beyond the Fence, 1886, private collection) still favor dramatic value contrasts, with subjects carefully painted against a light sky, but the palette has grown lighter, the color more saturated. By 1887 Bunker completed his Portrait of Anne Page, a painting requiring much labor, but one of his most poignant works. In its restrained use of color, delicate modeling of form, and aesthetic elegance it is reminiscent of the works of Thayer and James McNeill Whistler. There soon followed the Boston commissions, portraits mostly of male sitters--still somber in tone, they are painted in a more confident manner, suggesting the influence of Sargent (Portrait of George Augustus Gardner, 1888, Museum of Fine Arts, Boston). Portrait Sketch of Eleanor Hardy Bunker, 1890. Private collection.That Bunker spent the summer of 1888 painting with Sargent is verified by personal correspondence, as well as through several pieces by the latter artist (Dennis Miller Bunker Painting at Calcot, 1888, Terra Foundation for American Art), but no paintings of the English sojourn by Bunker have survived; possibly he destroyed them in dissatisfaction. However, once back in Boston the experience came to fruition, for over the next two years Bunker produced a series of canvases which evidenced that he was one of the first American artists to fully understand and successfully practice impressionism. In the Greenhouse, ca. 1888, Chrysanthemums, 1888 (Isabella Stewart Gardner Museum), The Pool, Medfield, 1889 (Museum of Fine Arts, Boston), and Meadow Lands, 1890 (Museum of Fine Arts, Boston) all feature a rich palette, vertiginous compositions, and his unique "fish hook" shaped brush strokes. At the same time, Bunker's last figure pieces remained faithful to his academic training. Jessica, 1890 (Museum of Fine Arts, Boston), The Mirror, 1890 (Terra Foundation for American Art), and Eleanor Hardy Bunker, 1890 (Metropolitan Museum of Art) are characterized by a restricted color range and heightened elegance.
LEDESMA, Blas de
Spanish painter documented 1602-1614 in Granada,Spanish painter. He is known to have worked in Granada from 1602, and in 1614 he designed a stucco vault decoration for the Alhambra. Archival sources testify to his renown as a painter of decorative fresco grotesques (untraced) and still-lifes. His activity as a still-life painter remains debatable, partly because he has been confused with Blas de Prado and also because of Torres Marten's controversial attributions. Ledesma's only unanimously accepted autograph painting is Still-life with Cherries and Flowers (Atlanta, GA, High Mus. A.), signed in Granada. A highly decorative painting, it shows none of the sophistication of still-lifes by Juan Senchez Cot?n, in Granada from 1603. It is painted meticulously and drily. Depicting a severely drawn, rather flat basket on a narrow ledge flanked by flowers behind it, the rigorously symmetrical composition is relieved only by soft lighting and the studied disarray of some fallen cherries. Two other unsigned and poorly preserved still-lifes of analogous subject-matter have been attributed to Ledesma
antoine pesne
Antoine Pesne, född 23 maj 1683 i Paris, Frankrike, död 5 augusti 1757 i Berlin, Preussen, var en fransk målare under rokokon. Pesne gick i lära hos sin far, målaren Thomas Pesne, samt hos Charles de la Fosse i Paris. Under åren 1705?C1710 företog han en resa i Italien och vistades huvudsakligen i Venedig, där han anslöt sig till Andrea Celesti, vars måleri tydligt påverkade Pesnes tidiga verk. 1710 kallades han av kung Fredrik I av Preussen till Berlin som hovmålare. Därefter företog han under de följande åren kortare resor till hoven i Dessau (1715), Dresden (1718), London (1723) och Paris (1724). 1733 utnämndes Pesne till ledare för konstakademin i Berlin. Han anses vara en viktig förmedlare av den franska konsten till Brandenburg-Preussen. Pesne var i huvudsak verksam som porträttmålare, men han utförde även talrika vägg- och takmålningar för Fredrik den store i de kungliga slotten. Ett av Pesnes mest berömda konstverk är Dansösen Barbara Campanini (cirka 1745). Detta porträtt med sin lätta och schvungfulla formgivning, det spontana penseldraget och de ljusa, pastelliknande färgerna är karakteristiskt för Pesnes arbeten och för rokokon i allmänhet. På ett virtuost sätt framställer Pesne den med tygblommor dekorerade sidenklänningen. Fredrik den store uppskattade sin hovmålares berömda plein-air-porträtt och lät hänga det på en framträdande plats i sitt arbetsrum i slottet i Berlin.